jag försöker vara glad, men kan bara slappna av efter att ha fått brista. brista ut i gråt, låta fasaden brista, låta ilskan välla ut genom den brustna fasaden.
mina brister har alltid funnits där, men genom att trycka in dem längst in i min sprängfyllda själ har de bara vuxit av att inte få luftas. och nu vill de fram - hela tiden. och ilskan jag placerat på hyllan brevid alla mina fel, inne i samma mörka privata hörna, har satts i gungning av turbulensen omkring mig. så jag exploderar, andas lite grann, och laddar sedan inför nästa utbrott.
så här har jag aldrig varit förut. det säger sig självt. jag har bara hållit tillbaka. och jag är nu så vansinnigt trött. vad gör jag med detta? min familj och mina vänner orkar inte mer. familjen får ta smällarna och vännerna känner av den efterföljande orkeslösheten, håglösheten, ledsamheten...
jag har sökt räddningen i hoppet om en bättre framtid, om en pojkvän, om ett bra jobb, om en fungerande framtid. lycka och framgång. men jag kanske skulle sökt den inom mig själv.
om det finns någon därute som läser detta: snälla ge mig något! ett svar (finns det?), ett råd, eller åtminstone en kommentar. snälla.
Jag tror att det är livsledan som är roten till det du beskriver. Har inget råd till hur du blir av med den, tyvärr. Men den ger med sig då och då. Försök att parera utbrott på människor i din närhet genom att lära känna dina signaler. När de kommer, dra dig undan om det hjälper. Vad gäller det som redan hänt, klandra dig inte för hårt, jag tror nämligen att du majoriteten av tiden har stort tålamod med människor.
SvaraRaderatack
SvaraRaderaorden hjälper på alla vis
och tack för att du tog dig tid att skriva ned dem!