idag vaknade jag sent med huvudvärk. men jag tvingade mig ut på en promenad ändå. jag brukar promenera ca 1 timme om dagen, men har inte orkat på sistone, och haft dåligt samvete därför. MEN jag sade till mig själv att herregud, vad du är elak mot dig själv, cut yourself some slack! och då kändes det plötsligt fullt tillräckligt att gå ut en halvtimma. ingen powerwalk alls, utan en helt vanlig strosande promenad. riktigt lugnt och skönt. kanske inte så många, men några små endorfin-kompisar poppade upp.
kom på väg hem på att huvudvärken kanske berodde på att jag igår fattade det drastiska beslutet att tvärt sluta med kaffe. så jag sade till mig själv igen, ungefär som ovan och köpte kaffe. så snart blir det en härlig kopp lagom till pappa kommer på fika. (tyvärr blev det giftigt lågpriskaffe p.g.a. min urusla ekonomi, så det kanske bara blir en halv kopp...)
mår idag ganska bra eftersom jag helt slutat boka in möten med kompisar eller ta på mig saker. kollar inte facebook för att se hur underbar alla andras sommar är. tänker i stället "jag är mänsklig och nu har jag en svacka". min tid kommer, och då finns vännerna förhoppningsvis kvar.
kontentan:
jag är för hård mot mig själv
jag sätter ribban för högt
om jag kör små mål i taget blir det enklare
jag kommer således längre utan press
en dag i taget...
Fina fina du, vad klok du är som ser dig själv och inte vad alla andra gör! Åh, vad jag har befunnit mig ofta i din situation och vad jag lider med dig!
SvaraRaderaJag hittade din blogg via...jag vet inte riktigt vem och dig tänker jag minsann läsa mer av! :)