Dalai Lama:
"jag tror att själva meningen med livet är sökandet efter lycka. det står klart. antingen vi tror på någon religion eller ej, antingen vi tror på den ena eller andra religionen söker vi någonting bättre i livet. jag tror alltså att själva rörelsen i vårt liv är inriktat på lyckan..."
själv har jag upptäckt att jag från en dag till nästa svänger från känslor av hoppfullhet och eufori till översmämmande smärta, sorg och hopplöshet - och sen tillbaks igen. är jag en sådan person och måste lära mig att leva med det? eller bör jag sluta utsätta mig för situationer där jag lättare känner mig olycklig? ska jag sluta kämpa för att nå mina mål och resignera, nöja mig med det mindre? och på så vis finna lyckan i lugnet? eller kan även jag vara lycklig under press, instängd i tomheten i min lilla lägenhet i Stockholm?
jag är nog egentligen som lyckligast i naturen. på en klippa en sommardag. då känns allting möjligt. och molnen formas till optimistiska visioner. men hur ska jag fånga den känslan och behålla den även då det är mörkt, kallt och ensligt...?
Läs på om Tibet:s historia med ett religöst förtryck som Dalai Lama:s företrädare stått för och som han själv inte tagit avstånd ifrån vad jag vet. Så för mig är han inget annat än dubbelmoralens personifierad.
SvaraRaderahttp://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=21&Itemid=26
SvaraRaderaLäs om Tibet och Dalai Lama som inte
är den putsade yta som vi trott.