Sanningen om en Stockholmstjejs liv.

jag mår bra...?

2009-08-05T16:08:00.000-07:00

jag mår bra. jag mådde bra i morse och jag mådde bra igår. och som jag minns det även dagen innan...det är något som är fel. jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. hur länge kommer det här att vara? kan jag lita på att vara på bra humör imorgon...?

jag är inte van vid att lita på mig själv. jag kan gå och lägga mig i ett ganska lugnt tillstånd ibland, för att vakna upp med en baksmälle-känsla som trycker över ögonen och spänner i huvudet. som snör åt halsen och trycker fast mig i sängen. oftast efter en tung och mardrömsfylld natt.

men jag har sovit bra, inte för länge. och drömt fina drömmar. är det sommarvilan som gjort det? är det solen och havsutflykterna? sällskapet av min familj? och återigen: hur länge kommer det här att vara?

till detta tillstånd (varaktigt eller ej) hör som tur är känslan av att vara nöjd med att bara säga:
jag mår bra nu, och det känns underbart!

damn you, jäkla mardrömmar!

2009-08-01T02:08:00.001-07:00

hade jobbiga drömmar inatt igen, det är som om jag bearbetar så mycket just nu. jag kämpar verkligen mot mina demoner.

i natt handlade de mest om utanförskap, att vara den där supertrevliga tjejen som aldrig riktigt får vara med helt på toppen, för att jag lägger så mycket energi på ALLA. jag vägrar göra skillnad på folk, vägrar tro att "coola klicken" är den som är bäst att tillhöra. eller är det kanske så att jag inte riktigt vågar? inte riktigt tror att jag platsar? för är det verkligen DE som inte låter mig vara med....eller är det i själva verket JAG SJÄLV?...

foto lånat från missmagicgirl.blogspot.com

promenader

2009-07-29T08:20:00.000-07:00

det är sommar och det gör mig glad för att jag kan ägna mig åt det som håller mig på gott humör och räddar mig ifrån att klättra på väggarna:
promenader genom staden
promenader vid vattnet
promenader genom stockholms grönska

alla har sitt sätt att meditera eller rensa hjärnan. att få ur sig ilska eller upptäcka ny tankar och idéer. jag älskar mina promenader. de ger mig distans och får mig att känna mig som en del av mänskligheten. en del av världen.

en söndag i rinkeby

2009-07-27T00:27:00.000-07:00

på väg ut på söndagsutflykten till ulriksdals slott tappade vi bort oss. det är jätteenkelt att hamn på fel sida om E18 N. vi snurrade runt jag vet inte hur länge och började bli lite hungriga.

då såg vi räddningen. från huvudleden ligger rinkebys höghus synliga. och med söndagens löpsedlar färska på näthinnan kändes det helt naturligt att glida in i rinkeby. på en liten upptäckarresa i okända kulinariska sfärer. eller åtminstone på jakt efter lite nötter och frukt.

så här i efterhand kan det nästan kännas morbidt. som att gå in och skända. att semestra bland sörjande. att skratta och skämta bakom våra coola solbrillor när folk stod och pratade om den sorgliga branden och om de omkomna.

precis efter vår lilla shoppingrunda inne på Rinkeby Oriental kändes det som om vi upptäckt en oas, en myllrande annan värld utanför Stockholm. som om vi varit ute på en resa långt bort. vi hade energi efter det samt ett litet matförråd för kommande svackor.

så här dagen efter undrar jag varför det känns så fel att ha svischat förbi rinkeby sådär. som en drive through-marknad. för att vi kände oss lite upptäckarsugna och hungriga. för det går ju inte att sticka under stolen med att det finns problem i rinkeby. att det finns problem i sverige. och att vi alla är inblandade. och jag måste tyvärr erkänna att jag nog, hur cool jag än försökte spela, kände mig mer avslappnad i bilen, när vi väl hittat spåret mot ulriksdals slottsträdgårdar.

SvD

feng shui

2009-07-26T00:48:00.000-07:00

har en riktig rensning i lägenheten och på vinden, försöker dessutom sälja av det jag ej behöver. det känns lite lättare bara av att slippa känna tyngden av alla onödiga, trasiga eller fula ting. ska leva lite mer feng shui. inga aggressiva hörn, inga speglar mot sängen, inget förråd fyllt till bredden, inga trasiga kläder i garderoben.

Wikipedia

"fejk shui" i Journalisten

om färger i DN

ååå du bitterljuva dekadens....

2009-07-24T04:38:00.000-07:00

jag sitter mest i min lägenhet och försöker jobba. inget inbokat. inget sällskap. grå tristess.

jag vill ju bara ligga på golvet med vänner, dricka vin och lyssna på LP-skivor, som en parisiska med gårdagens smink. och må som i the kooks "seaside" eller "naive". välbehövd dekadens. jag vill känna något!

nä men titta, där ligger ju jag!

2009-07-23T08:59:00.000-07:00

idag gick jag ut på en promenad, och jag tror jag hittade mig själv. jag låg där, som en bortblåst fjäder. lite borglömd. och trampad på. men ändå i tillräckligt bra skick för att kunna flyga.
jag skriver ju allt det här för att jag vill komma tillbaks till mig sälv, bli levnadsglad igen och kunna njuta av att vara just den jag är. så: screw depression! jag är ju grym!

jag tappade bort mig någonstans på vägen mellan att bli något och bara vara. jag har testat hundra stilar, alla typer av klubbar, barer, killar. men jag kan inte komma bort från den jag verkligen är. det kan kännas som ett steg tillbaks, att bli som jag var. men kommer flygar så mkt lättare!
jag vill ju sitta i ett slitet linne med en kaffe i handen och klinka på mitt piano om söndagmornar.jag vill ju dejta en kille som jason schwartzman!jag vill upptäcka ny musik, ny filmer, nya fantastiska människor!läsa om speciella personer med en historia att berätta.jag vill ta det lugnt ibland, och vara som jag är, med trasiga jeans för att de är BEKVÄMAjag vill ha svart för att det är jag, inte för att det är det nya svart...jag vill vara som jag, för jag är bra, och jag är ju egentligen (nästan) fullkomligt nöjd.

michael jackson dansar vidare

2009-07-23T01:25:00.000-07:00

behöver inte säga mer om michael jackson just, bara att sådana artiklar som denna känns mer rättvisa än allt tjat om näsor och okända barn. synd att man aldrig fick se michael jackson och marcel marceaus samarbete....

slow motion

2009-07-22T04:10:00.001-07:00

varför är jag så långsam?! jag kan inte fokusera ALLS!

jag har inga större åtaganden, jag jobbar inte, jag ska inte träffa någon särskild.

jag ska lära mig ett datapraogram. jag försöker komma igång hela dagen. det tar ca tre timmar innan jag sätter mig ned.

men jag startar inte då heller. och nu måste jag till min psykolog.

har inte gjort ett skit. har suttit i en timmas tid och sagt "nu måste jag börja".

vad hände med mitt autofokus? är jag helt trasig eller?

unga pratar om frihet

2009-07-22T03:01:00.000-07:00

tänker när jag läser DN:s artikel tillbaks på när jag var lite yngre. kan inte minnas att jag fick bolla mina tankar någonstans. jag gick ibland i mindre skolor och kände mig ofta annorlunda, trots att jag var helt med, accepterad och omtyckt. just i mindre grupper kan det vara svårt att vara annorlunda och då behövs ju diskussionen och forumet för livsfrågor och relationssamtal m.m. men det var som jag minns total avsaknad av detta.

därför glädjer det mig att läsa om sommarlägret där den nya unga pratar om frihet, samvaro och dagens tuffa frågor. min mormor brukar alltid säga att det verkar vara så svårt att vara ung idag. och jag kan förstå vad hon menar, för jag tycker det verkar skitjobbigt att vara sådär tio år yngre än vad jag är. och man behöver vara öppen med det, prata om allt. hoppas bara att trenden vänder och vi börjar fokusera mer på kärlek än yta, mer på känslomässig trygghet än kompensation genom konsumtion, mer på att våga vara vi än gömma oss bakom en svenssonfasad.

mot ett mindre pressat liv

2009-07-21T03:25:00.000-07:00

idag vaknade jag sent med huvudvärk. men jag tvingade mig ut på en promenad ändå. jag brukar promenera ca 1 timme om dagen, men har inte orkat på sistone, och haft dåligt samvete därför. MEN jag sade till mig själv att herregud, vad du är elak mot dig själv, cut yourself some slack! och då kändes det plötsligt fullt tillräckligt att gå ut en halvtimma. ingen powerwalk alls, utan en helt vanlig strosande promenad. riktigt lugnt och skönt. kanske inte så många, men några små endorfin-kompisar poppade upp.

kom på väg hem på att huvudvärken kanske berodde på att jag igår fattade det drastiska beslutet att tvärt sluta med kaffe. så jag sade till mig själv igen, ungefär som ovan och köpte kaffe. så snart blir det en härlig kopp lagom till pappa kommer på fika. (tyvärr blev det giftigt lågpriskaffe p.g.a. min urusla ekonomi, så det kanske bara blir en halv kopp...)

mår idag ganska bra eftersom jag helt slutat boka in möten med kompisar eller ta på mig saker. kollar inte facebook för att se hur underbar alla andras sommar är. tänker i stället "jag är mänsklig och nu har jag en svacka". min tid kommer, och då finns vännerna förhoppningsvis kvar.

kontentan:

jag är för hård mot mig själv

jag sätter ribban för högt

om jag kör små mål i taget blir det enklare

jag kommer således längre utan press

en dag i taget...

jag vill helst leva i tron om att de faktiskt VAR på månen...

2009-07-20T14:24:00.001-07:00

sitter just nu och väntar på svt 1:s dokumentär "Var de verkligen på månen?". i tider som dessa, när vi pratar KRIS och DEPRESSION, vore det fint om vi åtminstone fick slippa höra talas så mycket om att vi blir lurade. ok, det gäller bara några gubbar som påstås ha landat på månen. men det får en att börja fundera över hur ofta vi blir lurade, i vilken omfattning, finns det en konspiration och är vi alla bara är marionettdockor? jag lever gärna i ovisshet om vissa saker. jag är gärna naiv ibland, om det gör mig gladare. jag lever i alla fall gärna i bekväm tro om att buzz och gänget gick på månen.

haruki murakami, joyce carol oats, umberto ecco och eh...sofi fahrman...?!?!?!

2009-07-20T07:01:00.000-07:00

fortfarande en svacka, men ringde och bokade tid hos terapeuten.....längesedan sist... men nog om det!

föröker läsa så mycket som möjligt just nu, jag är ju ändå ledig. blir dock mer och mer skrämd av vad som finns i bokväg nuförtiden. vill vi verkligen läsa en bok av sofi fahrman?! är det en sådan värld vi vill leva i???

nä tacka vet jag pocketshop och deras underbara och kunniga personal som kommer med fina boktips på handskrivna lappar. just nu läser jag dock inget tips utan den gamla godingen "svart flicka vit flicka" av joyce carol oats. bådar mycket gott...

nä nu vill jag nog inte leva mer

2009-07-19T13:23:00.000-07:00

skulle skriva veckans + och - här som en avslutning på veckan.

men jag kan inte. familjemiddagen (med endast tre medlemmar närvarande) slutade i katastrof. än en gång.

så nu kan jag inte sluta gråta. jag ser verkligen ingen ljusning. mitt liv är skit. och jag vill nog inte leva längre. jag kommer inte begå självmord. jag vill bara inte leva.

och mina vänner har nog tröttnat på mig. vissa slutar höra av sig. och jag är ingen attraktiv vän att bjuda med på fest, projekt, eller resor. och killarna jag vill ha väljer alltid samma tjej - min kompis. hon är för övrigt alltid på de fester, projekt eller resor jag aldrig blev bjuden med på.

och jag orkar inte försöka längre. jag orkar inte spela.

så listan på + och - får komma imorgon.

veckans + och -

2009-07-18T10:24:00.000-07:00

sol för det mesta

lyckades hänga med kompisar på klippor och öar

träffade min kompis nykläckta son som kommer bli en störtskön pys

kom på att min kassa är skral och blev tvungen att ställa in min planerade "hälsa-på-kompisar-i-hela-Sverige"-turné

investerade i ingredienser till kakbak för försäljning, men misslyckades totalt med baket

pallade inte att gå ut med vänner till min kompis sommar-restaurang eftersom jag hade en ångestattack och bara grät

satt flera timmar och totalsabbade bloggen, nu kan jag inte få tillbaks den till ursprungsläget - och självklart tyckte jag bäst om den så....

familjemiddagen som slutade i katastrof och en start på veckan med grutsvullna ögon. känner mig nu mer låg än på länge.

det är dags att jag presenterar mig:

2009-07-18T08:26:00.001-07:00

jag skriver detta anonymt, visst. men jag gör det för att våga vara fullkomligt ärlig. jag ska ändå försöka presentera mig. så gott det går att göra utan att nämna namn, stadsdel, status och sysselsättning. eller visa ett stylat foto men en modellpose i senaste tröjan jag köpt på rekommendation av någon modeguru i lilla insnöade stockholm. so here I go:

jag är i 20-årsåldern. jag är en tjej ifrån stockholm som går en prestigefylld och eftertraktad utbildning. självklart hade jag kunnat göra som många andra bloggande tjejer i Sverige. jag hade kunnat gå upp på morgonen, göra mig snygg på rätt sätt, ta ett litet snap shot och publicera med text om inköpsställe och pris. jag hade kunnat skriva om vad jag åt eller inte åt, var jag åt eller inte åt och med vem. skriva antingen hur många kalorier det var i eller visa hur aaaanti jag är emot självsvältskulturen. (och sen ändå uppvisa tydliga tecken på ätstörningar själv). om vart jag skulle gå ikväll och var jag skulle bruncha dagen efter, i vilka solglasögon.

men det är inte det det här handlar om. det är inte sådant som LIVET handlar om, för guds skull. det är vedervärdigt hur en liten klick bloggares ytliga fokus får småtjejer landet runt att må dåligt, att inte känna sig tillräckliga.

denna blogg handlar om mörkret, att våga visa sig svag, inte censurera. jag vill inte gå in på hur jag ser ut, vad jag tar på mig, var mina vänner kommer ifrån. jag vill bara säga att allt inte är som det verkar på ytan, att det finns fasader. men jag vill även dela med mig av det som finns innanför.

det är möjligt att det är trist och deprimerande. men i en värld där väldigt få uppmärksammar hur jorden mår, att vi behöver sluta överkonsummera, ge till de som svälter, fryser och far illa behövs det nog.

för hur många bloggar finns det som propagerar för att vi ska fortsätta handla kläder när vi verkligen har tillräckligt? att vi ska sminka oss på ett visst sätt (vart tog frågan om djurtesterna vägen?)? att vi ska resa dit och dit och festa med eliten/hänga i dekadenta coola kretsar (hur var det nu med flygresor och miljön?....)? och är det bara jag som blir skrämd av att denna bloggande generation en dag är tänkt att leda världen? alla borde gå med i amnesty, rädda barnen, bris, WWF, greenpeace eller någon annan organisation i stället. jag lovar att man kan komma undan billigare än vad en top på HM kostar.

jag låter verkligen altruistisk. mest av allt gör jag nog detta för att skriva av mig lite. om jag ska vara fullkomligt ärlig. och det sade jag ju att jag skulle vara.

den naturliga lyckan

2009-07-17T11:08:00.000-07:00

Dalai Lama:

"jag tror att själva meningen med livet är sökandet efter lycka. det står klart. antingen vi tror på någon religion eller ej, antingen vi tror på den ena eller andra religionen söker vi någonting bättre i livet. jag tror alltså att själva rörelsen i vårt liv är inriktat på lyckan..."

själv har jag upptäckt att jag från en dag till nästa svänger från känslor av hoppfullhet och eufori till översmämmande smärta, sorg och hopplöshet - och sen tillbaks igen. är jag en sådan person och måste lära mig att leva med det? eller bör jag sluta utsätta mig för situationer där jag lättare känner mig olycklig? ska jag sluta kämpa för att nå mina mål och resignera, nöja mig med det mindre? och på så vis finna lyckan i lugnet? eller kan även jag vara lycklig under press, instängd i tomheten i min lilla lägenhet i Stockholm?

jag är nog egentligen som lyckligast i naturen. på en klippa en sommardag. då känns allting möjligt. och molnen formas till optimistiska visioner. men hur ska jag fånga den känslan och behålla den även då det är mörkt, kallt och ensligt...?

kris

2009-07-16T07:50:00.000-07:00

jag skäller ut mina föräldrar, jag är arg, jag klandrar hela världen.

jag försöker vara glad, men kan bara slappna av efter att ha fått brista. brista ut i gråt, låta fasaden brista, låta ilskan välla ut genom den brustna fasaden.

mina brister har alltid funnits där, men genom att trycka in dem längst in i min sprängfyllda själ har de bara vuxit av att inte få luftas. och nu vill de fram - hela tiden. och ilskan jag placerat på hyllan brevid alla mina fel, inne i samma mörka privata hörna, har satts i gungning av turbulensen omkring mig. så jag exploderar, andas lite grann, och laddar sedan inför nästa utbrott.

så här har jag aldrig varit förut. det säger sig självt. jag har bara hållit tillbaka. och jag är nu så vansinnigt trött. vad gör jag med detta? min familj och mina vänner orkar inte mer. familjen får ta smällarna och vännerna känner av den efterföljande orkeslösheten, håglösheten, ledsamheten...

jag har sökt räddningen i hoppet om en bättre framtid, om en pojkvän, om ett bra jobb, om en fungerande framtid. lycka och framgång. men jag kanske skulle sökt den inom mig själv.

om det finns någon därute som läser detta: snälla ge mig något! ett svar (finns det?), ett råd, eller åtminstone en kommentar. snälla.

varför

2009-07-06T09:02:00.001-07:00

för vem skriver jag detta egentligen och varför? kom idag fram till att jag är helt ensam. och skriver för läsare som inte existerar. så då lyckades jag få mig själv att känna mig ännu lite ynkligare. funderade lite idag på om jag kanske bara ska acceptera att jag är en ensam-typ och att det alltid kommer vara lite kämpigt för mig med närhet och att visa att jag också behöver någon. no man is an island, jag vet. men mitt högpresterande jag vill aldrig riktigt acceptera att universella smörjmedel för människan behövs även av mig. jag tror paradoxalt nog (eftersom jag väl ändå kan påstå att jag har ett mindre bra självförtroene) att jag ska klara allt på kort tid och utan att behöva ladda batterierna och få utlopp någonstans. och det är DÄR vi kommer till denna blogg som jag måhända bara skriver för läsaren herr Ingen. men jag skriver för skriverskan: MIG SJÄLV. och det känns bra!

vill dessutom kommentera Michael Jacksons bortgång, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. han var stor, kanske störst, och det mest sorgliga är att han nog aldrig fick vara lycklig. riktigt stora personer kanske aldrig kan vara helt lyckliga. rätta mig om jag har fel, jag har GÄRNA fel på den punkten. hur som helst, han kommer fortsätta hjälpa mig i låga stunder och under glada dagar:
Rest In Peace, Michael Jackson!

hur kunde det gå så här fort?

2009-07-05T11:24:00.000-07:00

tittade i kalendern idag för första gången på riktigt länge (vilket i och för sig tyder på att det varit en ganska opressad period) och blev lite stressad när jag såg att vi redan är en bit in i juli! herregud, hur ska jag hinna ta det lugnt när jag snart ska börja på min nya praktik, i ett annat land? streeeeess. utan orsak. för jag börjar om ca fem veckor... men jag har kommit in i en skön lunk där jag för det mesta gör ingenting annat än badar och läser litegrann. och då kan tiden gå fort som det verkar.

har dock hittat en så jädrans bra kurs, som är bra för vem som helst egentligen, men extra bra för typer som jag som aldrig känner sig bra nog. eller som har en jobbig relation, eller är överarbetad eller bara mår lite dåligt. jag rekommenderar den varmt, trots att jag ej kommit så långt in i den. absolut värd de ganska obetydliga slantar som den kostar. och den enda självhjälps-lektyr jag känner som är lätt att ta till sig i det vardagliga livet. bör kollas upp av alla!

det var nog allt för idag. för att summera: tiden har gått fort. men det är OK, för jag har en kompis i min nya kurs!

BRA GJORT DÄR, JAG!

2009-05-18T10:12:00.000-07:00

idag har jag äntligen bokat en tid hos en psykolog. ska efter lunch imorgon tillbaks till samma som jag hade för åtta år sedan. beröm till mig! firas med en passande låt av Troels Abrahamsen.

I weep

2009-05-17T13:40:00.000-07:00

ska snart gå och lägga mig men kände att jag behövde skriva av mig. pappa gick just efter att ha hållit mig sällskap ett bra tag. men nu måste jag jobba lite till skolan imorgon. och plötsligt har det blivit tungt att andas och jag vill bara gråta. måste tillåta mig själv att lyssna på lite musik ibland som låter som att den förstår mig. inte alltid det bästa, men jag känner inte för skrattattack-musik just nu. vill sova hela veckan ut. och gråta.

klagomål, IKEA och döden

2009-05-17T09:51:00.000-07:00

häromdagen hade någon i mitt hus lämnat en bok i portuppgången. jag brukar ibland ta någon bok på det viset, men denna gång var jag så trött så jag inte ens orkade titta. ett litet surr i min mage sade dock åt mig att ta en sekund och titta upp. den sekunden fick mig att att vända och plocka upp boken som nästan talade till mig. den är av lite mer frireligiös typ, men i sann ”the secret”-anda. jag klagar sjukt mycket har den fått mig att inse. nu ska jag sluta, det gör ju ingen människa i min omgivning glad. ska verkligen lägga av. bar en sista gång: fy fasiken vad jag klagar!

helgens höjdpunkt och enda sociala aktivitet var dagens söndagsutflyk med min underbara storasyster till IKEA. det var bra och vi hade ett ärligt samtal i bilen dit. men inne på IKEA fick hon se mig i mitt depressions-esse. jag råkade gå in med ett jalusi jag skulle byta. utan kvitto. när personaledamen informerade mig om att jag fick skylla mig själv och det enda jag kunde göra var att betala för den igen började jag gråta (tack solglasögon). herregud, snart kommer jag inte våga gå ut om jag ska hålla på att bryta ihop så här stup i kvarten!

men IKEA-besöket blev efter ett tag trevligt. införskaffade jag ett par tunna söta gardiner och en massa krukor som jag tänkte ska göra mitt hem lite mer SANAA-aktigt, tillsammans med lite Kartell och op-mönster.

kom faktiskt fram till att jag inte tycker om att leva. jag gör det jag ska (om än lite långsamt och med koncentrationssvårigheter) och kommer inte begå självmord, men jag ser ingen mening med mitt liv. f-ck…

på kanelen!

2009-05-16T01:57:00.000-07:00

mitt kontrollbehov har alltid sporrat mig till att lista saker. saker som ska göras, saker jag bör kolla upp, grejer jag ska köpa etc. otroligt mycket tid har spillts på denna aktivitet som ofta endast resulterar i känslor av misslyckande, då jag oftas bara kan bocka av 34 % av punkterna, på ett ungefär. men nu! ska min list-fetischism vändas till något positivt! jag vet: en lista på lyckostrategier! jag orkar bara med en punkt idag (en lyckostrategi i sig):

1. baka/äta bullar*

*att föredra är absolut kanelbullen, som helst inmundigas på vurma (sthlm). deras kanelbullar, och kardemummabullar för den delen, för mig att vilja bli en bättre människa. man upplever absolut lyckokänslor redan efter första tuggan.
mormors kanelbullar är också en klassiker. det arbetas in mycket luft i dem under bakprocessen och mormor högra biceps är makalöst imponerande för att sitta på en 80-årig dam.
lyckan verkligen viras upp ur den kaneldoftande rullen. bullfest i sommar är givet!

9's the lucky number!

2009-05-15T07:56:00.000-07:00

när jag i morse satt och grät framför datorn under ett stressat försök till färdigställande av en presentation (som inte var tillnärmelsevis ens smått färdig) kom jag på den briljanta idén att lite fundera över min situation. en snabb analys äv läget och jag hade konstaterat att jag legat i den här svackan i sisådär en nio år nu. jag : 'ska det vara såhär?'. jag igen: så f-n heller.

så:
nio är mycket, men inte lika mycket som tio. så det är inte försent att klara sig från att ha varit deprimerad i ett årtionde. bara det vore ju deppig, med tanke på att jag inte ens har levt i tre årtionden. så screw depression. nu blir det andra bullar. yup!